Upp och ner världen
Det pågår många krig ute i världen. Det vet alla. Det borde pågå ett krig här hemma också. Ett krig mot nedskärningarna som drabbar barn, handikappade och äldre.
Det allra viktigaste vi människor har att göra under vår livsvandring är hedersuppdraget att fostra nästa generation och att låta de gamla ha en värdig tillvaro till livets slut.
Att lilla Sverige misslyckas på den punkten på grund av människors girighet är skamligt. I min hjärna är det svårt att förstå att så många har nått till girighetens yttersta avgrund och bara ser till att fylla sitt eget bankkonto med fler och fler nollor. Ingen människa har hitintills mig veterligen fått med sig någon förmögenhet till den himmelska saligheten och inte heller till glödheta helvetet. Det finns inte heller någon tävling om att den vinner som har mest när man dör. Däremot minns alla berörda i flera generationer framåt med tacksamhet och vördnad den som delat med sig till till medmänniskor.
Människor blundar och tror att det som sker runt omkring inte berör dem, men det gör det i allra högsta grad förr eller senare. Samhällets skyddsnät är numera bara en maskäten trasa.
Varför agerar vi inte när kommunerna inte följer lagar som ger ungdomar rätt till stöd för att klara grundskolan, trots att alla vet att utbildning är superviktigt....
Varför agerar vi inte när skolfolk fortfarande kan kränka och stämpla elever och till och med tro att de är i sin fulla rätt, till exempel anse att mobbning är självvalt....
Varför agerar vi inte när våra äldre nära och kära bara erbjuds förvaring på ålderns höst som om de var den värsta brottsling .....
Så klart vet jag också att väldigt många röstade på borgarna för att bidra med så lite skattepengar som möjligt till välfärden.
De fullproppade kartongerna som står på hyllorna i mitt förråd med saker som aldrig används och som nu ska slängas eller försöka säljas på loppis visar bara att jag och väldigt många med mig hade kunnat bidra med lite mer pengar till välfärden och ändå hade vi levt gott.