Qunilla

Syrran och jag åkte i blött och disigt mörker till kyrkogården i Morjäv för att tända ljus på våra käras gravar. Som vanligt fladdrade redan många små lågor och vi förundrades över hur oändligt vackert det var.

I min ålder har alltför många nära och kära lämnat denna värld och idag har den syskonskara som jag ingår i endast en äldre släkting kvar kvar i livet. 
Naturligtvis fattas de alla i mitt liv, men mamma fattas allra mest. Hon hade varit 89 år om hon hade levt idag. Det är 23 år sedan det ofattbara hände. Ibland tröstar jag mig själv med att hon i alla fall slapp förnedringen att drabbas av Alzheimer likt flera av sina syskon.

Under mammas sista helg i livet firade vi hennes och pappas 40-åriga bröllopsdag. Barn och barnbarn var samlade och vi åt gott och hade trevligt. Mamma tyckte att de fyrtio åren hade gått otroligt fort. Kameror blixtrade och barnbarnen lekte. Vi skrattade och pratade. Aldrig anade jag att mammas hjärta skulle slå sitt sista slag en vecka senare. Aldrig någonsin.

I kväll plockade jag fram stora arvelådan med allsköns broderigarn eftersom min kreativa dotter håller på med ett nytt projekt och behövde broderigarn i ylle. I lådan har jag samlat både mammas och fasters garner. Båda två kreativa, flitiga och duktiga på att handarbeta. Jag tog upp några färgglada trådar och lät dem glida mellan mina fingrar precis som säkert både mamma och faster gjort med precis de trådarna. Tänkte att de hade blivit jätteglada för att garnet kommer till användning och säkert med stort intresse följt arbetet.

Förutom den oändliga och villkorslösa kärlek jag har fått uppleva har det också varit en enorm förmån att få växa upp bland kreativa och skapande människor. Alltid något spännande på gång. I minnena finns mycket glädje.