Lycklig den som lyckan får
Numera är livet underbart jämnskönt utan jobbångestens suck och stön. Alla 45 jobbår har varit ok och de allra flesta arbetskamrater hyvens, men stönandet har mer gällt just detta att tvingas åka iväg från mitt hem, den käraste platsen i mitt liv.
Vi människor är tack och lov olika. Vissa lever för sina jobb och vantrivs i hemmets lugna vrå. Jag hör till dem som ärligt kan erkänna att jag jobbat enbart för lönens skull. Jag trivs förträffligt med folk omkring mig men allra bäst hemma. Självklart finns det microkorta ögonblick när även jag längtat efter att ingå i något större betydelsefullt sammanhang utanför familjens gemenskap.
Livet är fyllt av många lyckor, små och stora. Att betrakta småfåglarnas ivriga ätande vid fågelbordet är en sorts lycka. De riktigt stora lyckorna är så klart livet med mina nära och kära. Lyckan flödar också mot mig när jag gläntar på minnets skafferi och erfar den kärlek och omtanke jag fått i mitt liv. Inget är glömt. Allt är en del i den person jag blev.
I gårkväll på skrivarkursen läste alla upp hemuppgiften som innebar att skriva om ett gammalt fotografi som väcker speciella minnen. Det är svårt att låta bli att förundras över den berättelseskatt vi alla bär inom oss. En skrivarkurs bjuder på många positiva överraskningar! Gårkvällen bjöd på allt från personligt deltagande i OS i England för nästan 65 år sedan till en berättelse om en ensamstående mormor ute i tornedalska ödemarken som arbetsledde sin barnaskara för familjens överlevnad, spann garn och rökte rysk tobak.
Alla foton väcker inte lyckliga minnen och det hade också en av deltagarna skrivit om. Hon var mobbad i skolan och de erfarenheterna har nog lagt krokben för många lyckor i hennes liv. Otroligt sorgligt, men en lycka att hon orkar skriva om det och delge oss andra.
Funderar på att föreslå henne som föreläsare för lärare i den här kommunens skolor. Av gammal tradition tror nog alltför många att lärare är allmänbildade och kan det mesta av vikt när det gäller barn. Naturligtvis är det inte så numera. En lärare kan vara otroligt smal i sitt kunnande. Har kanske inte ens gått ut gymnasiet med godkända betyg. Inte för att betyg egentligen säger speciellt mycket om vad man kan i praktiska livet. Många lärare har tyvärr ingen egen livserfarenhet utöver skolans värld. Otroligt många barn tvingas slösa bort mer än tio år av sitt liv på något som bara är en oändlig plåga. Fruktansvärt! Mobbning är aldrig självvalt och alltid något som skadar för livet.