Huvudvärk

Huvudvärken, de senaste dagarnas följeslagare, vill inte lämna mig i fred. Som gammal migränare blir jag panikslagen när huvudet värker. Ofattbart så många dagar jag tillbringat i mörker och spytt ut både tarmar och galla innan den dunkande smärtan gett med sig. Efteråt gick jag omkring som en vandrande vålnad, helt tömd på kraft och energi. När jag gick i skolan flera mil hemifrån gick det inte att ta sig hem när anfallen kom. Jag fick vackert vänta på skolbussen. Skolans rastklocka sprängde nästan mitt huvud, jag spydde i korridoren och på lärarrummet. Det var en pina.
Migränanfallen började när jag var i tioårsåldern och fortsatte förpesta mitt liv fram till dryga fyrtio. I princip varje vecka. Det som satte stopp var blodtrycksmedicin. Den som aldrig har haft migrän kan inte heller förstå vilket djävulskt handikapp det faktiskt är. Tack och lov är den smärtan ett minne blott, förutom någon gång vartannat år eller så.
Numera blir jag nojig när huvudvärken slår till och oroar mig för stroke, hjärnblödning eller något annat allvarligt. Egentligen skulle jag ha kört den gamla frysen till soptippen idag, men jag vågade inte utsätta mig för några kraftansträngningar eftersom huvudet sprängvärker när jag tar i. Kanske är jag hypokondrisk i onödan, men det skadar säkert inte att vara lite rädd om sig i denna ålder. 
Allmänt