Qunilla

Idag hade vi den första dagen med konstant rådimma. På jobbet hördes gäspar. Måste vara vädret som triggar igång trötthetskänslorna. Undrar i mitt stilla sinne hur det ska finnas ork att överleva oktober och november. I december gläds åtminstone jag åt allt adventsljuskrafs som lyser upp tillvaron. Är nog min livlina tills ljuset börjar återvända.

En märklig sak slog mig idag och det är att på tio år har jag inte haft en arbetslampa på mitt skrivbord trots att jag så väl behövt en. Nu när det är köpstopp står det en superbra på mitt skrivbord som en påträngande firma har våldskickat på prov. Kanske har ödet ett finger med i spelet eller kanske är det min lyckofè som viftat med  trollspöet. Lampan har precis det ljus jag gillar och behöver, är snygg och kostar säkert mer än jag ens anar, men den vill jag behålla. Kanske nacken och axlarna mår bättre för som det är nu är ohållbart. Värken och allt svammel om skolassistentorganisationen med tillhörande problematik gör att det kokar inombords och det är bara en tidsfråga innan någon liten skitsak får proppen att flyga och någon oskyldig drabbas. Vi som är lärarförbundare har länge trampat omkring i ett ingenmansland. Nu har vi en chef, i alla fall på pappret. Hur det blir i verkligheten återstår att se. Det har varit så många besvikelser genom åren så det känns nästan som att det är säkrast att inte hoppas för mycket. Pessimist eller krass realist. Skillnaden kan vara hårfin.

Nu en rostad och ett glas vatten. God natt!