Kritiken fortsätter
Fortsätter på den kritiska linjen ...
idag var jag nämligen på en storföreläsning om ADHD. Salen var fylld med 560 personer, mest lärare och annat löst folk från vår kommun och kommunerna runt omkring. Jag bänkade mig i god tid för att vara säker på att få en plats. Ville absolut inte missa detta mitt hjärteämne.
De tekniska kunskaperna måste ha brustit någonstans för ljudet var under all kritik. Den största besvikelsen var dock innehållet som jag tyckte var alldeles för torrt för att fånga de lärare som varken har vilja eller intresse för att bli så pass engagerade att de börjar fundera på att utveckla sitt förhållningssätt och sin pedagogiska förmåga.
Föreläsaren bjöd sparsamt på exempel på hur funktionsnedsättningen ställer till det i vardagen för de elever som är drabbade. Han nämnde visserligen att de här eleverna brukar vicka på foten, ha tics eller pillra med fingrarna. Jag hade önskat att barnläkaren hade pratat mer om svårigheterna som dessa elever har med att uppbåda motivation inifrån sig själva när något upplevs som tråkigt, om svårigheterna att bedöma tid, om svårigheterna att anteckna på lektionerna, om svårigheterna att komma igång och ihåg, om bristen på automatisering i en rad funktioner osv.
Jag har en dröm om lärare som med förståelse och engagemang lotsar alla sina elever mot godkända betyg. Märkligt att det ska vara en dröm då vi har lagar och styrdokument som säger att alla elever ska lyckas i skolan och att de som behöver mer stöd för att lyckas ska få det.