I baktagen
Helgen gick så pass mycket i solens tecken att fräknar börjar anas bland rynkorna i det vintergråbleka ovanför halsen.
Igår var vännen och jag en sväng till grannlandet och ägnade oss åt att titta runt i klädaffärer. Min börs är väldigt mager så det blev inga inköp även om jag var mer än lovligt sugen på pastelliga skira blusar. Nä, för min del gäller en vår i återhållsamhetens tecken. Inte kul, men absolut nödvändigt. Med elräkningar på mellan sex och sjutusen de här tre sista månaderna gäller det att hålla tungan rätt i mun och försöka navigera ut i farleden igen, förhoppningsvis lagom till blomplantssäsongen.
Natten som gick började bra, men så vaknade jag efter en riktigt otäck mardröm där jag nedkom med en alldeles för tidigt född flicka som dock mot alla odds mådde prima. En reporter kom och ville veta vad jag tyckte om överraskningen med tanke på att jag snart är pensionär. Jag uttryckte min stora oro för hur en ynklig pension skulle räcka till barnvagn, mat, blöjor och kläder... Tänkte att jag lär få amma i flera år av besparingsskäl... Huja, hopplöshetskänslan var så stark att jag låg vaken flera timmar innan John Blund åter förbarmade sig.
I kväll har jag bakat chokladmuffins till tröst och nu är de lagom kalla att inta till ett glas kall mjölk framför teven.