Hastiga uppstigningar


Det är helt vansinnigt att försova sig var och varannan morgon. Hela dagen suger. Adrenalinet pumpar ohälsosamt bara några minuer efter uppvaknandet när jag skrikande haltar uppför trappan till övervåningen där en ännu tröttare ung herre ligger och sussar så gott. Hans morgonhumör är verkligen inte av det glada slaget och inte blir det bättre av att bli bryskt väckt och höra att det är bråttom bråttom om vi båda ska hinna till våra jobb i tid. Och inte är det konstigt att jag får stoppa i mig en näve blodtryckstabletter för att inte proppen ska gå.
Alltså, det här är inget nytt i mitt liv, men jag har alltid trott att gamla människor är morgonpigga, så det har liksom funnits ett litet hoppfullt ljus i min trötthetstunnel. Nu kan man väl säga att jag definitivt sorgligt nog tillhör de gamla och inte har jag blivit ett dugg morgonpiggare. Eventuellt kan det kanske bero på att känslan inombords andas ungdom, men så är det väl för oss alla. Skalet åldras men inte själen.

Den senaste tidens trädgårdsarbete fick ett välbehövligt avbrott i dag. Det kändes väldigt skönt för att inte säga lyxigt att strosa omkring i "finkläderna" och bara småputsa lite här och där med sekatören samt trycka ner stöd runt de blåstkänsliga honungsspireorna. Har också hunnit krama om de små barnbarnen och svänga förbi mitt xx med några hundralappar som han lagt ut i mitt ställe. Egentligen har jag varit ganska aktiv för skurborsten har också fått dansa runt i alla rum på nedervåningen. Tänk, vad en liten gumma kan gno o o o ...

Nu lite nedvarvning framför teven. Det är några veckor sedan sist.