Att fånga dagen
När jag var barn kändes det som en million år till min 50-årsdag, så långt fram i tiden att det inte ens var idé att bekymra sig för den saken. Nu har det gått mer än tio år över den dagen. Tiden går fort. Väldigt fort. Om det är något som jag ogillar hos mig själv så är det ovanan att skjuta upplevelser på framtiden. Alltid finns det någon ursäkt. Från och med nu ska jag träna mig på att fånga dagen.
Idag när jag satt i frisörstolen kom en barndomskamrat in i salongen. Vi pratade några ord om att vi borde träffas. Det har vi sagt i säkert trettio år. När jag kom hem ringde jag och bjöd henne på middag om några dagar. Ska bli kul.
Dagen bjöd på härligt solsken och en pärlemoskimrande eftermiddagshimmel som gjorde mig lyrisk. Har också hunnit med ett återbesök på lassa samt hårklippning.