Befarade att det skulle bli en turbulent kväll men på något sätt lyckades lugnet lägga sig fortare än jag någonsin kunde tro. I tonårstidens svart eller vittvärld känns det bitvis nästan lönlöst att argumentera för gråskalans tristförnuftiga dimensioner. Ibland känns det som att det enda som kommer ut ur min mun är nejord och det är inte roligt. Den trista sanningen är att vi inte har pengar att köpa skoter, storbildsteve, många tevekanaler, modern platt datorskärm, spelkonsol, högpixlig mobiltelefon, semesterresor och andra saker och upplevelser som alla kompisar har. För mig är de flesta av de här sakerna oviktiga, fast jag är ju gammal och håller mig nog mest i grådiset. Däremot skulle jag vilja ha fler tevekanaler. Sedan någon vecka har ljudet försvunnit från kanal ett och två så i kväll har jag sett riskförlossningar. Alla överlevde.
Men jag är glad och lycklig över att vi har varandra, nära kära och underbara vänner och det är mycket värt. Men jag är som sagt inte tonåring längre. Alla har inte andra. Av olika anledningar.
Ta aldrig någon för givet. Ha alla dina vänner nära ditt hjärta, för du kanske vaknar en dag och upptäcker att du förlorat en diamant när du var för upptagen att samla på stenar.