Bekymmer
Ibland försöker jag skriva något om mitt jobb, men det fastnar liksom i armen. Det beror förmodligen på att jobbet inte är viktigt för mig. Jag skäms inte för att tillstå det. Det är länge sedan jag hade högtflygande ambitioner. Mina arbetskompisar är däremot viktiga. Jätteviktiga.
Räknade ut att jag jobbat i 43 år. Det är väl inte konstigt att längtan efter pension är betydligt större än passionen för jobbet. Nää, jag tänker inte ha dåligt samvete. Absolut inte. Fast det inlärda att man ska göra rätt för sig så länge man står på benen poppar hela tiden upp och stör, men om det inte finns tid och ork för att ta hand om sig själv hur ska man då orka ge och ge och ge och ge. Nä, jag är inte deprimerad. Jag är arg.
Jag vill äga min egen tid medan jag lever och orkar.
Lev som om varje dag är den sista!
Åh, Herre min Gud ... var ska jag börja?
Amen