Vuxnas ansvar

Har precis lyssnat på boken Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen. Med tanke på att jag är uppfylld av ett mobbningsfall i det verkliga livet var den här boken en förstärkning på hur otroligt viktigt det är att vuxna runt barnen tar sitt ansvar, ser och agerar när barn far illa. Det gäller i allra högsta grad i skolans värld som är en livsfarlig miljö för utsatta. Så livsfarlig att den ger livslånga sår, värre än cancer, i barnasjälen.






Jag är en kritiskt granskande person och det är jag nöjd med, fast det är inte uppskattat av dem som inte ids "bry" sig. Det är förvisso besvärligt att engagera sig, det tar tid och det kan vara obehagligt också, men tusan så gott det värmer när man försökt göra något bättre för en annan människa.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det fanns en tid när jag sollade bland mina bekanta. Jag har svårt för människor som aldrig är beredda att engagera sig. En axelryckning, och sedan går de vidare fast deras engagemang skulle göra skillnad för en annan människa.

Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor
och att handla i enlighet med detta.



För att återgå till mobbningsfallet så har jag hamnat i en lojalitetskonflikt. Det är inte lätt att stå upp för sina åsikter och värderingar när man vet att det finns risker och motstånd. Nä, det mesta är inte lätt, men man får ändå inte glida undan ansvaret, och i synnerhet inte om man arbetar med utsatta barn.

Avslutningsvis kan jag berätta att bokens tragedi har sitt ursprung i en lekskolegrupp 36 år tidigare och en lärare som inte tog sitt ansvar som vuxen.