Tankar

Eftersom jag är äldst på jobbet har jag hunnit med både det ena och andra under livets gång. Mycket glädje och mycket sorg. Jobbet har ibland varit en frizon, men oftast en övermäktig belastning.

Idag kände jag verkligen med en arbetskamrat vars mamma ska flytta till ett äldreboende. Hon grät när hon berättade om det första besöket på äldreboendet. Jag kommer fortfarande ihåg hur det var när jag och syrran gjorde det besöket med våran pappa.
Jag försökte vara stark, men trodde att hjärtat skulle brista. Det var säkert likadant för syrran. Pappa var trött, men mentalt helt klar i tanken. Vi insåg snabbt att det inte fanns en enda som han kunde föra ett vettigt samtal med och där skulle han bo sina sista år i detta enda liv. Pappa som var en klok man kände våran oro och sa lungt att man måste finna sig i omständigheterna. Jag ville bara skrika NEJ, NEJ det är här ovärdigt.

Den som inte har haft någon nära anhörig på ett äldreboende kan aldrig i sin vildaste fantasi föreställa sig vilken oerhörd torftig och stimulansfattig tillvaro som erbjuds. Jag minns till exempel att föreståndarinnan bar in ett fiaspel till pappa, men hon måste ha haft hjärnsläpp för det fanns ingen som han kunde spela det med. Att spela fia med sig själv var den enda aktivitet han erbjöds under sina år på boendet.
Pappa hade sina egna möbler, egen teve, telefon och dagstidning och vi fixade till hans balkong med konstgräsmatta, utemöbler och blommor som han skötte med stor kärlek. Aldrig har jag sett så frodiga pelargonior som de han hade i sina balkonglådor.
Pappa var för övrigt den ende på avdelningen som fick ha olåst balkongdörr, fast det försökte en personal göra slut på, men då blev syrran och jag inte nådiga att ha att göra med så dörren förblev olåst.

Jag minns en tidig kväll när vi var på väg från pappa och stannade till och pratade med personalen som stod och skalade potatis. Det visade sig att kvällspersonalen valde att göra sina nattkollegors jobb istället för att gå runt och kvällsprata med gamlingarna.

Jag hade många diskussioner med både föreståndaren och personalen och jag är ganska så säker på att leendena som mötte oss var ganska så ditklistrade. Det fanns personal som verkligen försökte, men de var oftast vikarier. Den ena hade en gång med sig tunnbröd och rökt fisk som hon bjöd på. Det uppskattades.