Överraskande telefonsamtal

Min vän är på bättringsvägen och överraskade i kväll med ett telefonsamtal och det känns gott. Han lät förstås trött men hade redan jobbtankar. Nåja, det tar nog ett tag innan han är så pass i form att det är aktuellt att börja jobba.
Vi människor är märkliga för när vi är sjuka tänker vi nog generellt mer på jobbet än på att själva bli friska. Jag har alltid dåligt samvete när jag har sjukanmält mig oavsett jag är lite eller mycket sjuk.
Förr i tiden, alltså när jag var ung, gällde regeln att man höll sig hemma i stillhet åtminstone en feberfri dag. Jag tror att det var mycket klokt. Idag har vi skuldbelagts så mycket av överheten för att vi belastar sjukförsäkringen så vi vågar helt enkelt inte vara hemma tills vi är friska och då kommer följdsjukdomarna som ett brev på posten.

I morse var en sådan där adrenalinsprutande historia som nästan tar knäcken på mig. Jag har gett mig den på att tonåringen ska upp på morgnarna, hur tålamodsprövande det än kan vara. I morse när klockan tickade alldeles för nära 08.00 var jag nära att ge upp, men då som genom ett under var den unge färdigklädd och redo för avfärd. Pust!

Väl på jobbet har det rullat på. Ingen dag är den andra lik även om jag ibland tycket att mina arbetsuppgifter är förbaskat enehanda. En fördel är att jag till ganska stor del kan styra mina dagar. Om jag är alert jobbar jag undan för att andra dagar ta det lugnt. I morgon är det till exempel teaterdags för några skolor. Det innebär att jag åker och hälsar teatern välkommen, släpper in ungdomarna samt ser föreställningen. Det senaste är belöningen för en hel del logistikjobb som jag pysslat med sedan jag skrev kontrakt på föreställningarna.

Nu mot kylskåpet och något salt.