Sjukhustevedramatik fast på riktigt

Hamnade på en sal med en 85-årig hjälpskrikande kvinna. Tack och lov var hon förstoppad så jag slapp bajslukten. (Tråkigt för henne) Det blev i stort sett ingen sömn alls för min del. Operationsmorgonen gick och jag som skulle vara klar till klockan sju fick vänta för att de hips vips tagit en annan patient före mig. Jag blev så klart besviken, men redan efter klockan tio var det min tur.

Benen lindades eftersom kärlen i benen utsätts för hårt tryck då operationsbordet vickas i stående ställning under operation som tar cirka två timmar.  Väl nere på operation fick jag reda på att jag var utvald att delta i en undersökning som en av doktorerna håller på med. Det innebar bland annat att de kollade mitt hjärta med ultraljud väldigt ordentligt. Då visade det sig att jag hade en vätskebrist på ungefär 8 dl så det pressade en narkossköterska i mig. Hon kramade droppåsen allt hon förmådde för att få i mig det så snabbt som möjligt.
Sedan var det dags för narkos och det enda jag minns är att de sprutade in medlet och bad mig andas i masken. Drygt två timmar senare vaknade jag någonstans, somnade om och vaknade igen på post op (intensiven). Då mådde jag illa. Fick medicin och somande om. Hips vips kände jag mig jättepigg, var upp och gick några steg för att nästan direkt somna om.

Personalen på intensiven var helt underbar. Glada, snälla och tjänstvilliga. Där låg massor av nyopererade som de rusade runt och servade i rask takt. Intensiven är ingen lugn och ro plats. Mina öron hörde spridda sekvenser av vad som hände med de andra patienterna bakom de tunna draperierna som skilde oss åt. Det var som att se en amerikansk sjukhusakutfilm utan bild. En flicka hade ramlat av sin häst och brutit benet och hon som låg bredvid mig hade gjort samma operation som mig. Patienter for och nya kom. En snittad mamma som grät förtvivlat fick besök av sin man och lilla baby. Snyftningarna upphörde och jag hörde när personalen viskade att hon vill ha barnet hos sig i sängen en stund till. Babyns gråt var som en ljusstrimma i tillvaron. Samtidigt ringde telefonen att det fanns en säng att hämta på bårhuset.

Tisdag, alltså ett dygn senare skjutsas jag upp till avdelningen och tillbaka till rummet med den gamla kvinnan. Herregud, så jobbig tisdagen var. Hon var extremt orolig och jag mådde pyton och ångrade nästan att jag gjort operationen.Enligt läkaren drabbas cirka 10% av illamåendet som beror på att magsäcken är extra känslig direkt efter operationen.
När jag vaknade natten mot onsdag var illamåendet borta och jag startade drickandet för att få i mig de 1,5 liter med tesked som är villkoret för att få åka hem. Vid tvåtiden var doktorn nöjd och då åkte jag glad och ganska pigg därifrån med egen bil. Det var lite väl överambitiöst att köra själv. Men jag kom mig hem till min egen säng utan missöden och alla fem titthålssår var intakta. På måndag ska klamrarna tas bort.

Har nu sovit otroligt gott i mitt tysta hus i min egen sköna säng med rosenknoppsprydda sängkläder och fått i mig allt jag ska så här långt. Just nu längtar jag bara efter Bongs köttsoppa som jag ska mixa slät och äta till middag i kväll.

Kissen ska få Plåster som extranamn från och med nu. Emil Plåster Forslund. Han har inte vikt från min sida sedan jag kom hem.