Nyfiken i en strut
Det är hårt av vara kattbaby. Precis när jag skulle sätta ner min bara bak på ringen tog lille Emil ett långskutt och hamnade i toan. På ett bråkdels ögonblick var han uppe på torra golvet igen och blodet sprutade från ett finger i min hjälpande hand. Skakade av sig och försvann ur badrummet i ultraljudshastighet. Många faror lurar även fast jag tagit bort sånt som kan välta omkull eller som kan vara farligt att äta.Idag har jag varit till tandläkaren. Bedövningen tog dåligt så det gjorde ont. Hon fick lägga mer bedövning och nu i kväll har jag ont. Vet inte om det är i själva tanden eller av bedövningssticken. Hoppas att det inte är en indikation på att den måste rotfyllas. Nåja, det går väl över tills jag ska dit igen.
Köpte mig en portionsbit smörgåstårta som belöning/tröst till middag. Blä, nu vill jag spy. Sedan har jag sett ett teveprogram om plastikoperationer och fettsugning .... hemskt att se på, fast ögonlockslyft skulle jag kunna tänka mig.
I morgon kommer mr x hem. Om jag orkar ska vi åka till Luleå eller Happis och handla någon av dagarna. Jag borde fortsätta höststöket men samtidigt är det så mycket annat jag vill göra. Helgerna har alldeles för få dagar.
Idag var jag med om något så märkligt. Mitt barndomshems gamla granne, tant Sigrid, ringde mig. Först trodde jag att det var någon som ringt fel men den gamla kvinnan svarade att nog har hon ringt rätt för hon tänkte prata med mig. Hon bor på ett hem någonstans och är säkert en bra bit över åttio. Jag har trott att hon är väldigt dement men hon pratade och kom ihåg precis lika bra som jag (!). När jag berättade att jag har skaffat en kattunge blev hon lyrisk: Åh, de är så gulliga och jag har alltid tyckt om katter. Hur gammal är den? Åh, då är de så fina.
Egentligen tror jag att hon ringde för att hon hade hemlängtan. Stackars alla gamla människor som måste bo på vårdhem i dagens Sverige. Vi hade i alla fall en trevlig pratstund tant Sigrid och jag.
Nu ska jag i säng. Basta!