Mopedhelevetet

Jag håller på att bli galen på 16-års barnbarnet och hans moped. För det första har den kostat mig en förmögenhet och för det andra kan jag aldrig lita på att den håller den hastighetsbegränsing som en EU-moped ska göra. Det skruvas och byts delar i det oändliga både här hemma och i kompisars garage. Nu ska den säljas innan jag går i väggen och han har ställt till det så att han får vänta på körkortet. Ena dagen är kåporna silverfärgade, nästa dag är de blå eller helt avtagna. Jag har hotat att lägga ut den på Blocket för en struntsumma. Då bedyrar han att han kör så väldigt sakta och lagligt ...... ja den rör sig knappt fast den låter väldigt högt ...

Jag minns när mina tvillingbröder var i samma ålder på 60-talet. Det var modernt med långt hår och svarta långrockar. De såg ut som påskkärringar när de kom farandes på sina trimmade fartvidunder längs grusvägen utan hjälmar, håret stod rakt bakåt som en kvast och rockarna fladdrade. Jag minns att mamma och pappa var oroliga. De stod ofta och tittade ut genom fönstret bortåt vägen och väntade att de skulle komma hem. Så är mitt liv just nu. Visserligen använder jag mobiltelefonen flitigt så att jag vet var han håller hus, men oron finns där ändå hela tiden.

Just nu spelar min gosse musik på övervåningen så hela huset vibrerar av basen han köpt av en kompis. Det är trots allt mer uthärdligt än att inte veta var han är. Fast det är klart att framåt natten börjar mitt tålamod tryta. Trots allt är han en helt underbar ung man med ett stort och varmt ♥ och nu är veckopengen slut och bensintanken tom så det lär bli några lugna dagar framöver.

Nåja, jag var väl inte Guds bästa barn heller. En gång när jag och syrran var hos våran mormor åkte hon iväg till kyrkan och då passade jag på att åka iväg med några mopedkillar. Olyckligtvis missbedömde jag hur länge en gudstjänst varar så vi råkade möta mormor när självaste prästen skjutsade hem henne. Hon var inte glad, men det var min kära lillasyster som fick ta emot skäll eftersom hon höll sig hemma. Det har hon minsann inte glömt. Förlåt!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0