När man förlorar ett väderstreck

I dag fick jag förklarat något som jag och syrran pratat en del om, nämligen att få sörja en gammal förälder som går bort. Det är inget roligt bloggämne, men det är trots allt något som berör de flesta i min ålder vare sig vi vill det eller ej.
Jag läste en bokrecension När du en gång är borta som handlar om att förlora sina föräldrar.

När mammor dör förlorar vi ett av väderstrecken, har någon sagt. Det är sant, men mammor och pappor dör. Om livet följer en rimlig tidsplan så är vi som en gång var barn antagligen medelålders när våra föräldrar dör. Vi är kloka och balanserade, kan alla fraserna och vet vad vi förväntas säga: Det var bäst för henne, Han var så trött eller Hon blev så ensam när pappa gick bort.
Mycket av detta är säkert sant. Vi var förberedda, vet precis hur man gör, ändå kan det tysta ropet finnas där: Varför har du övergivit mig?
Författarna har beskrivit det som en sorg som nästan inte räknas; det är ju så naturligt att en gammal människa dör. Men också den sorgen behöver sin tid. Den rymmer både ett slut och en början - en avstämning där vi i tar ut kursen för resten av vårt liv.
Jag har personligen aldrig känt att min mamma eller pappa övergav mig, men däremot känner jag en stor saknad och den saknaden kommer jag alltid att bära med mig. Men mest av allt känner jag en stor glädje och tacksamhet för att jag haft så bra och kärleksfulla föräldrar. Syrran och jag får så många roliga och fina episoder när vi gläntar på dörren till minnets skafferi. De stunderna är värdefulla.

Under de senaste åren har många av mina vänners föräldrar gått ur tiden och jag tror inte vi en enda gång har pratat om sorgen och saknaden man känner. Det kanske är som författarna Andersson och Hagman säger att det är en sorg som nästan inte räknas.
Allmänt