Det här med kilona
Detta med vikten är ett ständigt aber som kräver sin tröst. Oftast i form av att stoppa något kaloririkt i munnen. Tänk om jag istället hade varit en som tvångsmässigt måste ut och springa med höga knäuppdragningar för att döva allehanda känslor. Eller om jag alltid svarar "Nej tack, jag har just fikat." då jag blir bjuden. Då hade jag varit smal, vacker och respekterad. Förmodligen hade jag haft högre lön också.
En mans utseende spelar inte så stor roll för min del. Om hans ögon är livfulla, snälla och glada finns det risk att jag drunkar. Ögonen lär ju vara själens spegel. En kagge ovanför bältet är inget hinder. Insidan är viktigast. Eller ... hur var det nu? Nåja, han här under är i alla fall vacker att vila ögonen på.
I morse fick jag besök precis när jag vaknat. Jag fixade kaffe och vi satt ute på altan och surrade om våra ex och exex. Medan vi satt där i morgonsolens sken kom hennes ex nya fynd gåendes på gatan. Min kompis ropade skadeglatt med handen framför munnen: Hon har ju stor mage! För de som inte vet det är stor mage lika förödande som kroksvans på hundutställningar. Jag är tyvärr inget undantag. Mina skadeglada iakttagelser är på samma nivå. Hehe! Många gånger har jag skamset fått omvärdera min första uppfattning av en människa när jag dömt efter utsidan. Ingen undgår medias budskap om att det är det smala idealet som räknas. Vi andra smyger runt på klädkedjornas XXL avdelningar. Big is beautiful. Nä, den klychan går inte jag på.
När hon skulle åka följde jag henne ut till dörren. Vid dörren hänger min stora spegel. Vad såg jag? Jo, mig själv i avigt turkos nattlinne som avslöjade allt. Jag suckade djupt av förfäran och på utandningen hördes ett uppgivet "Herregud!"