Åter i hjulet
Mitt jobb är väl inte precis dåligt men det är inte det som det handlar om. Jag vill helt enkelt äga min egen tid och göra det som är viktigt för mig och mina nära och kära. Jobbet handlar till största delen bara om att skrapa ihop pengar. Jag tror inte att det skulle vara så många som jobbar om det inte vore för pengarna. Naturligtvis är gemenskapen med arbetskamrater betydelsefull, men det är tragiskt att många av oss som jobbar knappt orkar ha ett socialt liv under vårt yrkesverksamma liv.
När jag fick barn på 60-talet bombarderades vi mammor med budskapet att det inte var bra för barn att ha hemmamammor. Vi skulle ut och jobba i industrierna och lämna barnen hos dagmammor eller på förskolan. Det ansågs som det bästa för barnen. Jag har alltid varit tveksam även fast jag själv jobbat över tjugo år i förskolan. Nu är jag väldigt säker på att alla barn har det bäst med sina föräldrar om föräldrarna är normala och tar sitt föräldraansvar på allvar. Sedan kan barnen tillbringa några timmar av dagen i förskolan medan de är pigga och leka och lära i gemenskap med andra barn. Då blir förskolan jättebra för barnen.
När jag skulle ut i arbetslivet hade jag redan en kontorsutbildning och före datoriseringens tid fanns det gott om kontoristjobb. På mitt första jobb meddelade chefen, via min svärfar, att jag skulle klä mig i kjol på jobbet. Det fick han inte igenom för jag hade precis köpt en ny snygg marinblå byxdress i crimplene. Vad jag uträttade var tydligen mindre viktigt. Jag köpte i alla fall min vigselring för den första lönen. Det var 1967 och om jag inte minns fel kostade den drygt 700 kronor.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess.