Qunilla

Mina smultron har inte gett bra skörd i år. Kanske de har haft det alltför torrt. Det är nästan meditativt att strosa omkring och plocka bär. Allt eftersom har jag insett att det är de här små tingen i tillvaron som är allra viktigast.
Det är synd att jag inte vågar mig ut i bärskogen. Björnskräcken är så stor så det förstör alltihop. Snart har vi björnar överallt. Jag är djurvän, men björnar är rovdjur som till och med lyfte ut kossorna ur våra förfäders ladugårdar. Därför riskerade våra förfäder livet för utrota dom med fångstgropar och spjut. För min del räcker det med dom exemplar som finns på Skansen. Jag vet, de har samma rätt att finnas till som oss människor, men de är farliga. Ja, farliga är vi människor också. Det är svårt det där.

En sak önskar jag att jag kunde lite bättre och det är att skaka av mig tråkigheter som jag hur som helst inte kan påverka. Vi kvinnor är nog överlag specialister på att bära med oss familjens samlade sorgeryggsäck i generation efter generation. Oftast omedvetet men den är ändå lika tung. Vi får ont både här och där och ingen förstår varför. Mitt ena knä är besvärligt just nu, men det kanske inte beror på ryggsäcken utan på min egen tyngd.

Jag avslutade dagen med att klippa gräsmattan och rensa bort lite överblommade blomster i min rabatt. Nu är jag trött och tänker ta mig i säng i hyfsad tid.