Sovalängtan
Jag instämmer i Svenska Dagbladets kritiker som säger att styrka är Maria Svelands uppriktighet och övertygelse - ilskan, sorgen , maktlösheten och upproriskheten som når fram på ett sätt som känns absolut äkta.
Boken handlar om Sara, 30 år, som redan är bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och ett litet barn för en veckas tankepaus på Teneriffa.
Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knappplöst knull.
Det var ju inte så det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led - från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex? Bokens baksida inleds med frågan: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?
Numera kan jag välja vad som får uppröra mig. Varje livsfas har sina problem. Läste att regeringen ska avsätta massor av miljarder för att korta kvinnors sjukskrivningar. Män skickas fortare till olika undersökningar och får behandling för sina åkommor medans vi kvinnor blir sjukskrivna i flera perioder innan det ens görs undersökningar .....